. Inledning

Välkommen. Vi är 5 gamla lumparpolare som gjorde våran värnplikt på Markstridsskolan Skövde. För att återuppliva den härliga känslan av skoskav & alldeles för tung ryggsäck beslöt vi oss för att ge oss ut på en vandring. Att vi valde just Kungsleden var väl mest Hagbergs förtjänst. Det var han som organiserade allt & han som hade kollen, tack för det Björn. Så den 19 Juli möttes vi på Landvetter flygplats. Det var kul att träffa gubbarna igen & det blev en hel del lumparsnack, något som skulle fortsätta under hela veckan. Humöret var på topp & det kunde inte ens den sura bagagelastaren som tog våran T-sprit förstöra...trots att han försökte.

Efter flygturen som tog dryga 5 timmar inklusive mellanlandning i Stockholm nådde vi så vårat första delmål, Kiruna. Vädret var fint och solen lyste. Eftersom klockan var närmare 9 på kvällen så hade vi ett litet bekymmer, var kan man köpa T-sprit?? Det var dock inga problem för när vi frågade busschauffören var han så snäll att han körde in på en mack, trots att han hade en tidtabell att passa, så att vi kunde köpa vad vi behövde, tack till dej!! (så funkar det inte hemma direkt). Efter ca 45 minuter kom vi fram till Abisko, där dom sista förberedelserna gjordes. Vid 22-snåret var det avmarsch. Direkt stöter vi på en tjej som tappat bort sin man!! Antagligen har han tröttnat och flytt till Norge spekulerar vi. Natten går förövrigt i den naiva optimismens tecken och därför är marschtempot högt. Med jämna mellanrum klämmer Mikael i med sången om "John-John & Erik Axberg". Övriga hänger med så gott vi kan och mot slutet av veckan skall det visa sig att samtliga har en nästan skrämmande kunskap om Dals Långeds lokala band (Brävers, D.A.M osv). Sträckan är ganska tråkig, lövskog och sönderanvända tältplatser kantar vägen. Björn piffar upp stämningen med att orientera oss om fienden, troligen ryssar, som verkar vara här enbart för att förstöra vårat uppdrag. Uppdraget är okänt av alla utom Björn som glatt delar med sig av sina kunskaper. Så småningom hittar vi en lägerplats för natten, en torr kulle mellan ringlande fjällbäckar. Vi trycker i oss lite kvällsmat i nattens "solljus. Framåt fyra kryper vi ner i våra sovsäckar för att njuta av en god natts sömn.

. Dag 1

Vid 10-tiden väcks vi av några passerande vandrare, värmen i tältet är ganska tryckande och vi bryter lägret snabbt. Sen intar vi en näringsrik frukost som toppas med ett par chokladbitar. Under tiden hinner några andra vandrare passera och Björn blir mer och mer stressad, "kom igen nu vi leder ju inte längre" ryter han med sin allra argaste röst. Jaja säger vi andra i kör och fipplar på så mycket det går. Marschen startar i ett tempo som hade gjort Gunder Hägg avundsjuk, jakten på dem som varit ofina nog att gå om oss är igång. I den branta stigningen upp och förbi Kìeronstugan vandrar vi om samtliga, vi leder igen. Vädret visar sig från sin allra bästa sida idag och vi svettas ymnigt. Våran odör drar till sig små äckliga myggor, särskilt när man står still. Eftersom vi går efter 55-5 metoden (gå 55 minuter, vila 5) så står vi dock inte stilla så mycket. Dagens etapp löper paralellt med Àsik (1315). Framåt eftermiddagen börjar Olof visa tendenser på trötthet, boven i dramat är att han slarvat lite med kosten. Oscar börjar också undra vad han gett sig in på. Dagens etappmål är Alisvàggi, en stor dal/vagga med en fjällfors som delar dalen. Runt omkring rinner det små bäckar med kallt gott smältvatten. Denna miljön var nästan typiskt för den delen av Kungsleden som vi gick, man går i dalgångar mellan bergen. Detta gör att det är snudd på omöjligt att orientera fel. Det enda orosmomentet är de tunga moln som hela tiden ligger ovan bergen, de verkar hela tiden vilja lägga sig över dalen, men så fort de lämnar bergen tenderar dom att spricka upp. Vid 21-tiden når vi vårat mål efter lite blod, men mycket svett. Vi slår läger på en av Alisvàggis gräsbeklädda väggar. Vi tvättar oss, och äter en god middag. Resten av kvällen ägnas åt skavsår och skovård. Vissa av oss har inte gått in sina kängor riktigt och då spelar det mindre roll hur dyra ens kängor är. Någon klagar över infanterield (skavsår i ljumskar och ännu intimare delar). En ganska otrevlig åkomma och då är det skönt att smörja in sig med alkoholfri salva eller babypuder. Vi är alla mer eller mindre trötta efter dagens marsch och snart har John Blund oss i sitt trygga grepp.

. Dag 2

Även denna dagen vaknade vi sent, frukosten som bestod av varma koppen och surdegsbröd med mjukost gjorde oss gott. Energin flödade och humöret steg ytterligare när Mikael underhöll oss med läsning ifrån några tidigare vandrares berättelse som han funnit på nätet. Dagens rutt skulle passera det av oss fruktade Tjäktapasset (1168) som är Kungsledens högsta punkt. Under alla dagarna träffar man en hel del folk, och det blir en hel del "hejande". Eftersom det enligt Björn är viktigast att aldrig låta någon gå om dej och alltid vinna dagsetappen hann vi inte prata så länge med någon. Vandringen fortlöpte utan några större problem ända fram till Tjäkta där vi stannade till lite och kollade på en renhjord som spatserade omkring uppe på en höjd. Det visade sig att vi hade överskattat den högsta punkten och det gick bra att ta sig upp, det blev dock värre när skulle gå ner. Då fick Mikael kraftiga smärtor i knät och började halta lite lätt. En olycka kommer ju sällan ensam så ingen blev förvånad när Christian plötsligt sa "helvete, nu kommer det regn också". Och visst kom det regn, en väldans massa regn också. Regnet fortsatte under resten av dagen och så småningom nådde vi dagens etappmål, Sälkastugorna, där vi satte upp våra tält, åt en stabil middag och kröp till kojs.

. Dag 3

Denna dag var inget undantag vad gällde uppstigandet, utan det var som vanligt "sovmorgon". När vi började gå märkte vi direkt att allt inte var som det skulle med Mikael, han hade börjat halta mer, hade väldigt ont i knät. Detta var ju ett bekymmer, särskilt för Björn som gick och grämde sig över att vi inte kunde vinna dagsetappen nu (nä det var väl inte riktigt sant). Vi lunkade ändå på och snart kom regnet över oss, då blev vi glada att vi hade våran presenning att sitta under när det var lunchtid. Det gick allt långsammare eftersom Mikael nu verkligen fick kämpa. Eftersom vi var ovanför trädgränsen kunde vi inte ens göra nån krycka åt honom, men som dom rådiga män Olof och Björn är så ordnade dom en krycka av en gammal vägvisare som hade gått av. Den verkade hjälpa för när Mikael fick tag i den så hade vi andra nästan svårt att hänga med. Det var kallt och regnade så när vi kom fram till ett vadställe så knallade vi bara rakt över utan att bry oss om vadarskorna, strax efter första vadet kom ett till, som var lite stridare, och det var lite läbbigt att känna hur vattenmassorna ryckte med benet när man lyfte på det. Väl över så hjälpte vi även några danskar att komma över, dom tackade så mycket för hjälpen och trodde att vi var erfarna på området. Vi sög i oss berömmet och tågade fram till dagsmålet, Kebnekaise fjällstation. Där slutade det regna och började blåsa som bara den. Alla var imponerande av Mikaels insats under dagen, att knalla så långt så fort och ha så ont, det är grymt!

. Dag 4

Idag var det dags, nu skulle vi upp på Keb. Vädret var inte särskilt bra och vi fick lämna Mikael hemma, men vi som gick var taggade. När vi vandrade uppåt blåste det upp mer och mer, och alla som var på nerväg sa att det var "för jävligt" där upp. Efter ett tag orkade inte Oscar gå med sina onda fötter utan vände neråt. Vi tre som var kvar var dock fast beslutna att vi skulle upp. När vi för första gången såg berget "på riktigt" började det snöa. Det var med sorg i själen vi insåg att berget inte ville se sig besegrat av oss idag. Vi tog en snabblunch i snön, och vände sen neråt. Det hårda vädret hade gjort turen ännu mer krävande än vanligt och vi beslöt oss att spara toppbesöket till nästa gång.

. Dag 5

Vi sov lite längre än vanligt, innan vi gav oss av mot Nikkaluokta. Nu hade vi inte bråttom utan gick lugnt och tittade på naturen. Efter ca 1 mil kom vi till en båtöverfart för dom riktigt lata, det var många som var klenisar och tog båten, men vi 5 gick såklart runt. Vi ville ju inte fuska. Eftersom vi hade gott om tid slog vi läger ca 2 km utanför Nikkaluokta, där tänkte vi tjuvfiska lite, men det visade sig att våra fiskexperter Christian och Mikael ratade floden. Istället gick Oscar, Christian och Björn ner till Nikkaluokta för att se om dom kunde träffa Enok Sarri, väderguden. Dessutom skulle dom ladda med chips inför kvällen. Olof och Mikael stannade dock kvar och badade i den iskalla floden. På kvällen åt vi chips och låg och snackade.

. Dag 6

Eftersom vi inte kunde fiska och myggen var som galna på våran lägerplats beslöt vi oss för att gå ner till Nikkaluokta och se om dom hade nåt kul att erbjuda. Det hade dom inte, vi satt och tittade på tv och hade tråkigt tills bussen gick på eftermiddagen. Vi valde att hoppa av bussen i Kiruna, för att se vad staden hade att erbjuda. Det slutade med pizza, ett par öl och sen en biofilm. Nu hade vi ett litet problem igen, vad skulle vi göra tills klockan elva nästa dag när vårat plan skulle gå ? Någon kom med iden att vi skulle gå ut till flygplatsen och sova där. Delar av gruppen tyckte inte att iden var lysande, men dom visste inte vad dom skulle göra i stället så alla gick med. Efter ca en mils vandring på landsväg nådde vi flygplatsen, där vi la oss att sova under ett tak. Det blåste och regnade som vanligt.

. Dag 7

Efter en inte så bra natts sömn vaknade vi och blev lite förbannade när dom inte öppnade flygplatsen förrän kl 10. Sen tog vi planet hem, och skildes åt på Landvetter för den här gången.